Text på temat "Mörk"

Förr trodde jag att en människa bara kunde ha ett hjärta. Men mitt hjärta sitter ihop med ett annat. De fann varandra i min mage för sjutton år sedan och än har de inte dragits isär. När det andra hjärtat är ljust går det glädjeskutt i mitt. Men när det andra hjärtat är mörkt skär det som knivar i mitt. Då vill jag skada. Skära upp blodiga sår. Slå. Döda. Skrika. Klösa. Skydda. Jag vill leva hennes svarta så hon som bär hjärtat får slippa. Jag vill forma ett pansar runt henne. Jag vill ta över den trötta, ledsna kroppen och bära den åt henne. Smärtan jag behöver utstå när det andra hjärtat är mörkt är dubbel så vidrig som att uthärda mitt eget mörker.

Ner i underjorden. Steg för steg rullar vi neråt mot plattformen. Jag och resten av staden. Ljustavlan med avgångstiderna är otydliga för mig. Jag blinkar och torkar för att se klarare. Skolsköterskans ord lämnar mig inte. ”Jag är orolig för Trine”. Oro. Oron som troget sliter itu min kropp och förgör koncentration såväl som sömn. Min värsta fiende som inte ger något gott utan bara bryter ner mig. Bit för bit. Den fulaste och onödigaste känslan som finns. Den lämnar ondskefullt djupa fåror i panna och hjärta. Som om den vill bita sig fast riktigt ordentligt och förgöra mig i grunden av min själ.

Men så vänder det. Återigen vänder det. Långsamt, svajande kravlar hon, vars hjärta jag sitter ihop med, sig upp. Likt varje gång hon halkat ner för stupet mot avgrunden. Vändningen är förlösande skön. Men så utmattande, så utmattande. Efter lång tid av påfrestande spänning och ständiga påslag kan jag tillåta kroppen att koppla av. Lite grann. Bit för bit, dag för dag. Men glädjen uteblir. När hon har hittat fast mark under fötterna igen vill jag fly. Jag behöver tanka och samla ihop delarna av mig själv som legat utspridda huller om buller för att fortsätta hålla samman. För att orka ta rulltrappan upp igen mot stadens solljus utan inkommande samtal från skolsköterskor. Ihoppusslad och ihoplimmad ut i dagsljuset redo att hålla samman till nästa gång.

Hon, min vackraste, vet inte att våra hjärtan är förbundna till varandra eller att våra kroppar är i symbios. Hon känner sitt mörker väl, men hon känner inte mitt. Hon vet inte än hur våldsamt ett modershjärta slits och töjs i livets krokiga svängningar. Men jag önskar att hon en dag får veta. Att hon får ta del av det vackraste i livet, som också är det mörkaste i livet. När två hjärtan sitter ihop.