Förr trodde jag att en människa bara kunde ha ett hjärta. Men mitt hjärta sitter ihop med ett annat. De fann varandra i min mage för sjutton år sedan och än har de inte dragits isär. När det andra hjärtat är ljust går det glädjeskutt i mitt. Men när det andra hjärtat är mörkt skär det som knivar i mitt. Då vill jag skada. Skära upp blodiga sår. Slå. Döda. Skrika. Klösa. Skydda. Jag vill leva hennes svarta så hon som bär hjärtat får slippa. Jag vill forma ett pansar runt henne. Jag vill ta över den trötta, ledsna kroppen och bära den åt henne. Smärtan jag behöver utstå när det andra hjärtat är mörkt är dubbel så vidrig som att uthärda mitt eget mörker. Ner i underjorden. Steg för steg rullar vi neråt mot plattformen. Jag och resten av staden. Ljustavlan med avgångstiderna är otydliga för mig. Jag blinkar och torkar för att se klarare. Skolsköterskans ord lämnar mig inte. ”Jag är orolig för Trine”. Oro. Oron som troget sliter itu min kropp och förgör koncentration såväl som sömn. Min v...